Av Lars Hässler. Texten nedan ingår i den CD-film om Snösvängen och Snöresor som Lasse visade till 30-årsjubileet i Cervinia 2005.
CDn är 27 minuter lång med 70-talsmusik och speaker (Johan Ihre) och inehåller många härliga foton på oss reseledare när vi var ”unga och vackra”. Pris 150 kronor. Kontakta Lasse Hässler, 070-72 96 482 eller via mail: lars@yacht-jennifer.nu.
Här kommer texten:
Snösvängen 60 år – 1975-2035
Inledning: Snösvängenlogga och skidbilder till musik.
Året är 2035. Världen ligger tyst och frusen. Endast ett fåtal städer på jorden har fortfarande mänskligt liv. Anledningen är växthuseffekten; användandet av fossila bränslen genom oändliga busstransers mellan flygplatser och alpernas skidorter kopplat med liftars och pistmaskiners energislukande motorer. I New York har ett antal åldrande män och kvinnor i den hemlighetsfulla föreningen Snösvängen samlats till ett sista årsmöte och för upplösning av föreningen.
Snösvängen bildades 1975 som En svågerpolitisk intresseförening för nederbördens beundran men även som vän- och personalförening för att garantera att vilsegångna reseledare skulle få fäste i livet efter utlandsstationeringarna.
Resebyrån Snöresor grundades någon gång i historiens början, troligtvis under 1900-talet, då det fanns så kallade ”hippies”. Den blev snabbt den ledande nischresebyrån som låg på framkant vad gällde produktutveckling och marknadsföring och skapade uppmärksammade och utmanande slogans som Powder to the People, Före igen, Borta med vintern, Snön suger, It’s snow or never och Härifrån till ledigheten. Häftiga broschyrer och vykort ingick i receptet. Ledningen, personalen och reklambyrån hade verkligen tänkt till. Snöresors Testpatrull t ex var fruktad på skidorterna. När patrullen kom på besök stod turistcheferna på tå och hotellvärdarna var nervösa men de äldre pensionats-tanterna älskade och charmades av dem. Med Testpatrullen utforskades ny djärva Snöresemål.
Men företagets organisationsplan var alltför enkel och osofistikerad och blev ett lätt offer för de svenska skattemyndigheterna. Snöresor tjänade därför inga pengar på kärnverksamheten och de få reella intäkterna kom från de tre dotterbolagen i utlandet, Liftkort S A, Skiduthyrning S A och Försäkringar S A, som doldes för de svenska skattemyndigheterna. Men även Snöresors annonsörer hjälpte till att hålla resebyrån under armarna, bland andra Tant Anton, Hennes & St.Moritz, Wiener Sängerknaben, Österrikisk Finans och Madam Tussauds Vaxkabin.
Vis av Snöresors dåliga erfarenheter ut skatte- och organisationssynpunkt bildades Snösvängen som ett holdingbolag med säte i Panama med ett stort antal självständiga dotterbolag i olika skatteparadis;
• Societe de Savoie
• Club Tirol
• Råsnopparna
• Snöflingorna
• Snörävarna.
Dessutom fanns sex operativa självständiga divisioner alla med egen ledning. Alla bolagen och divisioner hade korsvist ägande. Resultatet blev att de svenska skattemyndigheterna aldrig fick vetskap om Snösvängens existens. Snösvängen grundade också en egen tidning – Snöblasket.
Snösvängens första år blev problematiskt. Nästan omedelbart blev föreningen indragen i en rättprocess. Huvudförhandling hölls på Södra Roslagens Tingsrätt i Stockholm. Åtalet gick ut på att Snösvängen och Snöresors ägare, direktören Berglund, inte uppfyllt sina löften till medlemmarna om enorma fester och härliga skidresor till kraftigt reducerade priser.
• Åklagaren, tingnotarien Hässler, yrkade på livstids uteslutning ur Snösvängen, reseförbud till alperna och kvarstad på skidor och pjäxor. Åklagarens kronvittne var markandschefen Malmros som minsann uppgav att han inte fått några kallelser till fester eller skidresor och att han kände sig lurad. Och skulle han varit på några fester kom han i vart fall inte ihåg något från dessa.
• Försvarets huvudvittne, direktören Berglund, uppgav att han visst låtit medlemmarna resa till alperna till reducerade priser, han och hans fru hade åtminstone åtskilliga gånger – till mycket förmånliga priser – rest till sol, snö och härlig skidåkning i alperna. Försvarsadvokaten, tingsnotarien Tengroth, anförde vidare att åklagarens påståenden saknade verklighetsförankring och var på ett upprörande sätt helt ogrundade och kränkande.
• Efter huvudförhandling förklarade domaren, advokaten Uggla, att Malmros vittnesmål inte bar sannolikhetens prägel och åtalet mot Snösvängen och Berglund ogillades.
Med synnerligen aggressiv personalrekrytering lyckades Snöresor locka intet ont anande skidentusiaster till att bli reseledare. Man frestade till exempel med olika med kändisar som Ingemar Stenmark, Ingemar Johansson, Lasse Lönndahl, Klasse Möllberg och Lasse Åberg. Och man förespeglade att som reseledare – var man ”Kung i baren”.
Inför varje ny säsong anordnades reseledarkurser, ofta i Verbier, där de kommande reseledarna skulle strömlinjeformas till just – Snöreseledare. Många var de som kände sig kallade. De fick lära sig åka skidor, dansa balett i backen, åka free-style och göra helikoptern, göra lappkast, åka skidor med picknickryggsäck och göra krogsväng. Dessutom fick man lära sig äta fondue och raclette och inpräntat i sig att inte använda uppvärmda pjäxor. I kursen ingick även att lära sig köra busstransfers och tala i mikrofon – med tummen på hakan.
För de antagna innebar reseledarjobbet låga löner och dygnet-runt arbetstider. En av de få fringisarna var fri uniform. De första verksamhetsåren bestod denna dock bara av ett Snöresemärke, sen kom de sobra svartvita långa jackorna för att slutligen utbytas mot kortare dito, med de mer folkliga och nationalistiska svenska färgerna blått och gult och med gula reseledartröjor. I uppgifterna ingick tidskrävande busstransfers av så kallade pax, arbetsnamnet för gäster, mellan flygplatser och skidorter. Under transferna skulle inkvarteringar, liftkortspengar, polaroidfoton och apelsiner fördelas respektive insamlas. Dessutom skulle orts- och landsfakta rabblas upp i mikrofon varvade med dåliga Snöreseskämt.
På orterna skulle reseledarna vara tillgängliga på välkomstdrinkar, luciafirande, skiduthyrning och uppvärmning följt av pistvisning. Många reseledare, framförallt de kvinnliga, odlade goda relationer med ortens befolkning medan charmörerna bland de manliga ledarna odlade goda kontakter med gästerna. Vidare skulle eventuella brutna ben och skidor omhändertagas och underhållning i form av picknickar, livsfarliga slädfärder, after-ski aftnar och raclette och kött-fonduemåltider arrangeras. Det sistnämnda fick till resultat att flera reseledare blev beroende av dessa rätter, de blev raclette- och fondueomaner. Reseledarna fick senare i livet svåra abstinensproblem som socialstyrelsen, landstingen och ledningen för Snösvängen tillsamman löste så att man en gång i halvåret tillsammans inmundigade dessa måltiden under ordnade förhållanden på lokal, ett alternativ som ansågs sundare än att låta de f öre detta reseledarna stryka omkring på Plattan på Sergels torg.
Av alla arbetsuppgifter var särskilt en betungande. Vid emottagandet av paxlistorna på flygplatserna sågs reseledarna ivrigt skanna dessa i förhoppningen att där bara skulle vara jämna par eller möjligtvis familjer. Stor förtvivlan uppstod vid upptäckten av singlar. Enligt reglementet ålades nämligen reseledarna att ”eskortera” dessa under veckan och vara tillgänglig med allahanda tjänster, med liten nattsömn som följd. En ytterligare stressfaktor var frågeformulären som därefter graderade varje reseledares eventuella prestationer i denna del. Efter varje säsong fick de bästa reseledarna en hedersskyffel och medan de mindre skickliga i denna gren fick en skopa ovätt.
1978 kom dock det tyngsta åläggandet. Nu beordrades reseledarna att åka skidor med paxen. Därmed rök den sista friheten de anställda hade, nämligen att själva få leva ut och klämma lagg i kollegial anda. Nu uppstod två komplikationer.
• Då de flesta reseledare var duktiga skidåkare ville ingen åka med blåbärsgruppen. Platscheferna fick därför konstruera komplicerade matriser där rättvisa fördelningar av blåbär med stor noggrannhet ritades in.
• En annan komplikation var att reseledarna nu mobbades av de konkurrerande resebyråernas reseledare. Skidåkningen med pax blev nämligen snabbt ett vinnande koncept och ryktet spreds till Vingresors, Kullenbergs och de andra researrangörernas HQ. Order från dessa gick snabbt ner till skidorterna att kopiera Snöresors koncept, vilket skapade stor irritation hos de andra resebyråernas reseledare. Mobbningen fick till följd att Snöresors reseledare slöt sig samman och att dessa upplevdes som snorkiga, att de såg sig för mer än andra reseledare, och bara ville umgås med sig själva – med en viss inavel som följd.
Ett ytterligare problem var motsättningarna mellan Snöresors reseledare på orterna och huvudkontoret i Stockholm. HQ’s personal var avundsjuka på reseledarnas glassiga tillvaro i skidparadisen. Man roades sig därför, ofta under jul- och påsklov, att sätta upp en viss typ av pax, så kallade ospecificerade pax, på listorna. Dessa ospespax hade inga hotellrum bokade och det var upp till reseledarna att vid ankomsten till orten, ofta mitt i natten, ordna inkvartering till dessa. Ofta fick reseledarna själv flytta ut den natten och gripa närmaste singel vilket fick till följd att reseledaren inte kunde smyga hem till egen lya på småtimmarna.
Någon gång under 1980-talet hade konsolideringen av resebranschen slagit ut de små nischföretagen och Snöresor gick i graven. Men medlemmarna i Snösvängen, som solidariskt stått på barrikaderna under företagets verksamma år och heroiskt kämpat för sina rättigheter att få åka skidor och festa, var nu så sammansvetsade att man fortsatte att träffas och ordna sammankomster. Man byggde upp ett fenomenalt nätverk och organiserade till och med egna skidresor där man alternerade att vara pax respektive reseledare.
Flera årligen återkommande arr anordnades och vart femte år hölls grandiosa jubileumsfester i Sverige och utomlands: Stenungsbaden, Finland, Sandhamn, St Anton och Cervinia för att nämna några. Rekordet var 25-årsjubileet i St Anton med 130 deltagare. Man kunde nu med gott samvete frossa i kött-fondue och raclette, det var ju sanktionerat av socialstyrelsen. Men framför allt – skidåkningen var fri, man kunde koppla på med vilken grupp man kände för, inga mer komplicerade matriser. Vid slutet av förra århundradet gick Snösvängen så in i dataåldern och fick en egen hemsida
Under det upplösande årsmötet i New York 2035 hittade man ett övergivet, fruset snöfyllt sammanträdesrum. Under övercermonimästarna Ugglas och Malmros ledning upplöstes så föreningen. Nu återstod att mata fåglarna i parken och sen – långvården.
Som en sista åtgärd beslöt man att rista en runsten, för den händelse utomjordiska civilisationer någon gång i framtiden skulle besöka jorden.
Snösvängare ristade denna sten.
Vi främjade skidan som livsstil
För oss var det rätt och lätt
Men nu går vi in i en istid
Och åldern tar ut sin rätt
Aldrig mer blir det tö
alla pax skall snart dö
Jordens skidcivilisation är över
Ingen längre oss behöver
Snöhälsningar från Jorden – Hasta la pista
PS. Skulle Ni stöta på namnet Kullenberg – så var de’ inget, bara en fotnot i historien!
Filmen avslutas med några klipp ur Perre Ericsons skidfilm från Zermatt under 1970-talet till musik.
Copyright 2005 Lars Hässler
Hur det började (den officiella versionen):
Ingen kommer riktigt ihåg vem som först fick idén. Ett stalltips är Nisse eller Micke, men det kan också ha varit Björn eller Ante, Thomas R, Torsten, Vawa eller Marre. Eller allihop. Strunt samma, orsaken till att bilda Snösvängen var desto klarare. Vi ville hålla samman alla trevliga människor som varje vinter kom och gick genom Snöresor.
Därför bildades under pompa och ståt och till ljudet av stolta trumpeter föreningen Snösvängen, en svågerpolitisk förening med mottot: Förening för Nederbördens Beundran. Året var 1975 och vi har hunnit fira både 10- , 20- och 30-årsjubileum. Vi är nog det enda företag som har haft personalfester i så många år utan att företaget finns kvar. Under denna täckmantel träffas vi några gånger per år för att minnas den tid då vi befann oss i utförsbacken och för att dricka lite och garva mycket.
Föreningen har c:a tre arrangemang per år för medlemmar bl a den årliga festen med årsmöte och val av ny styrelse. Vi ordnar också intressanta studiebesök och andra trevligheter. Ofta åker vi bort någonstans och eftersom vi är av den terränggående typen, så blir det ofta skidåkning, vildmarksäventyr, kanotsafaris eller skärgårdsstrapatser.
Har du varit anställd i SnöResor och känner att du vill återknyta kontakten med gamla arbetskamrater, så ta kontakt med oss via mail till lars@yacht-jennifer.nu
Vi har även fem underföreningar:
Socitée Savoi,Club Tyrol, Snöflingorna,Råsnopparna och SnöRävarna.